Ensam i soffan - kvällsfunderingar

Då är det söndag och återigen är jag ensam här hemma. Inte riktigt ensam kanske, eftersom min lilla hund är här han också. Fast sambon har åkt.

Precis som många andra här i vår lilla kommuns så finns jobben någon annanstans. Min bror jobbar i Norge, min sambo i Nordvärmland för stunden.  Och det är många familjer som har det så här. Många kvinnor som drar hela lasset med barnen, huset och så vidare under vardagen. Och som tycker det är ok, måste jag tillägga. Det kanske inte finns så många andra val helt enkelt.

Vi är vana jag och Roger, det har varit så är sedan vi träffades. Han åker söndag kväll eller måndag morgon och kommer tillbaka på torsdag. Så är det, vårt samboliv.

Som tur är så har jag ett jobb som gör att jag är ute och reser en del, jag jobbar som säljare och mitt distrikt är Norge. Det blir en del turer över skogen mot Oslo om man säger så. Det betyder att jag nästan inte behöver gå hemma och vänta på honom, utan det kan lika ofta vara så att det är jag som är borta mer.

För oss fungerar det, fast det är klart att jag ibland kan känna att vi inte ens vet hur det är att ha vardagen tillsammans. Att vi träffar våra kollegor mer än vad vi hinner träffa varandra, vi som faktiskt älskar varandra liksom. Kommer det fungera om vi får barn?

Fast samtidigt är det väl ett sätt att inte tröttna. Vi får längta efter varandra och faktiskt så får vi ju också vara en del själva. Det är viktigt det också. Att få vara själv i samboskapet liksom. Och det gör att när vi har varandra och ses, så vårdar vi det hyfsat bra ändå. Trots att jag i starten kände en liten press och stress över att allt skulle vara så himla perfekt under helgerna, tack och lov har jag släppt det.

Och det är ju som det är helt enkelt. 

Ska vi prata i ett bredare perspektiv så är det klart att det inte är optimalt för kommunen att jobben inte finns här. Att många jobbar i Norge. I och med det så försvinner skattepengar till Norge, kvinnorna får helt enkelt ge upp sin karriär och utbildning eftersom det helt enkelt inte går ihop som "ensamstående under vardag".  Och att välja ett jobb med skiftgång, är en omöjlighet när en ensam ska orda med dagis och barn. Barnen får en pappa bara ibland, fast en pappas som kanske orkar vara en bra pappa när han väl är hemma?  Och trots allt ger det mer pengar, så familjerna kan unna sig lite mer.

Samtidigt är det på grund av att det finns jobb på andra platser som vi kan bo här, som gör att vår kära by lever och blomstrar. Som gör att vi har den här fantastiska andan och drivet. Utan den möjligheten så skulle byn dö ut, och plötsligt skulle allt vara ruiner och skal. Drömmar skulle bara vara drömmar och aldrig bli verklighet.