Saker det inte pratas om

Osäkerheten och rädslan kring att skaffa barn. 

Jag har länge funderat och känt att jag liksom vill skriva om det här. För runt mig, där diskuteras det inte kring det här. Det är bara så himla självklart att man vill ha barn.

Jag har varit jätteosäker och känt att det kanske inte var något för mig, det där med att vara mamma liksom. Jag har två underbara brorsbarn som jag älskar och ja, jag kände väl att det duger. Och det var när min sambo började prata om det här för ungefär ett års sedan som jag insåg att, det är alldeles tyst kring det här.

Det kändes som jag var den enda människan på jorden som kände mig osäker och rädd. Som kände en rädsla över att mitt liv inte längre skulle vara mitt, som kände att tryggheten och säkerheten kring mig skulle försvinna om jag skaffade barn? Jag gillar att ha kontroll på saker och ting, och med barn i närheten - då känns det som vad som helst kan hända. Ju äldre jag blir så blir jag också mer bekväm, mer van att ta hand om mig själv, låta mig själv komma i första rummet och van att styra mina egna dagar. Med barn så vänds allt upp och ner. En rädsla för det okända helt enkelt.

Sedan kom skuldkänslorna också, för hur självisk får man vara liksom? Alla säger att skaffa barn är det bästa som hänt dem och att de älskar att vara mamma eller pappa. Så vem var jag då, som var osäker och kände mig rädd inför det här?

Det var faktiskt jättejobbigt.

Jag var rädd för hur jag skulle reagera på en graviditet, med tanke på min bakgrund med ätstörningar. Hur reagerar jag om kroppen börjar leva ett eget liv? Klarar jag det?

Rollen som mamma, ska det bli ytterligare en sak som jag kan prestera i, jag med mina skyhöga prestationskrav?

Så vi pratade massor jag och min sambo om det här. Massor. Jag har pendlat från  "nej, jag vill inte ha barn till att liksom längta ihjäl mig" . Mycket osäkerhet på mig själv om jag skulle räcka till som mamma. En osäkerhet som jag tror att de runt mig blir förvånade över att jag känner.

Fast det är ju det jag har känt och upplevt.

Och är det verkligen bara jag som har känt så här? Eller är det bara så att det helt enkelt inte är något man pratar om? Och efter mycket om och men och diskussioner, det var inte så jäkla självklart det här, så beslutade vi oss för att försöka.

Och då börjar nästa grej, som ingen heller pratar om.

Den här tiden när man försöker skaffa barn.

Osäkerheten kring det, kommer det att fungera, tänk om det inte fungerar, ägglossningar, och sorgen när mensen återigen kommer......

För jag har verkligen gått ifrån att inte vilja ha barn, till att verkligen vilja ha. 

Och nu är vi där, när vi liksom är i det här ingenmanslandet där man försöker och går och väntar och hoppas.

Vi får ser hur det går, håll tummarna för oss.