


....från den där webbutiken, sportamore...ds...och just det...storlek 40 brukar alltid funka :)

















Det har varit upp&ner under hösten precis som jag sa. Det har varit den svåraste relationen att ta sig ifrån och igenom. Att inte bli respekterad, ovillkorslöst älskad och att inte få den ärlighet jag så väl vet att jag förtjänar det har gjort ont. Det har gjort fruktansvärt ont. Jag tror ärligt talat att han inte medvetet valt att göra så här, det har bara blivit så här på grund av obalans och otrygghet. Det betyder inte att han inte skulle tagit ansvar för sitt beteende. Jag försöker förlåta ändå. Det har gjort så fruktansvärt ont. Och det vore så skönt att kunna se tillbaka på den här tiden jag delade med honom på ett fint sätt. Nu har det lämnat onda sår. Fast jag har rest mig upp igen och nu tänker jag inte låta det här hända igen. Så det så. Den där eventuella potentialen bakom allt skit, det är den jag har sett. Nu orkar jag inte det längre. Han gör mig fortfarande ont, genom att vara oärlig gång på gång. Släppa taget totalt? Jo jag tackar ja. Det hade varit fint. Då är det barnen som håller mig fast. Älskade barn. Hur ska jag förklara att jag måste gå, bryta helt?