Ibland är jag tacksam

Över att jag drabbades av ätstörningen. Det här kanske låter lite märkligt. Visst, fyra-fem år av mitt liv har jag förstört på grund av det här. Och visst skulle jag kunna gå omkring och älta det i resten av mitt liv. Tycka synd om mig själv. Jag har däremot valt att se på det med tacksamhet.

Och det är därför jag tror att jag är och kan vara så ärlig och öppen med det här. För jag är glad. Jag känner ingen skuld.

En av de bästa erfarenheterna och bagage jag har. Låt mig förklara. Det var skit. Punkt.

Men när jag till slut lyckades ta mig ur det så blev ju allt så mycket bättre. Jag är en helt annorlunda människa idag. Även om jag givetvis är precis den Lena jag alltid har varit också.

Vem vore jag idag, om jag inte hade bantat, hetsätit, spytt, gråtit, skrikit, tränat alldeles för mycket, terapin, ångesten, alla böcker/tidningar om personlig utveckling, uppleva - jag vill dö känslan, osv, osv? Vem vore jag?

Jag vore kanske en människa utan djup?

Jag är fortfarande otroligt naiv. Jag tror det bästa om alla. Jag är ärlig, rak och snäll. Men jag tror den största skillnaden är att jag vågar vara jag. Är ärlig mot mig själv om vem jag är. Och att jag numer vet att allt börjar med mig själv. Mina tankar. Att det går att förändra.

Jag tar inte längre livet och människorna runt mig för givet. Jag försöker njuta, berätta för dem jag tycker om, att jag gör det. Försöker vara modig. Vågar lite mer.

En av mina mardrömmar är att de som levt runt mig inte visste, hur mycket jag tyckte om. Och en annan, att jag inte levt. Inte älskat.