Typiskt

Jag hoppas. Fast jag inte ens vill det. Jag vill inte ens tænka. Jag gør som jag gjort førrut i några år. Låtsas som han inte finns. Det går ganska bra faktiskt. Men så ibland då kommer det. Nær jag hør hans namn - blir jag varm i magen, nær jag hør musik jag førknippar med honom - så får jag ont, jag ser inte på kortet jag har på datorn - men jag klarar inte att radera det. Och allt det hær før någon som jag inte vet så mycket om egentligen. Jag vet bara att han får min værld att gunga. Fast jag inte alls har lust till det. Før jag vet inte om han någonsin kommer tycka om mig så dær som jag førtjænar. Nog om det. Jag låtsas att det inte finns.