Min passion.

Jag vet inte varför. Det förundrar mig lite.

Det skapar lite så där, smågnussel och kommentarer att jag tränar.

Tänkt att det som jag tycker är så himla härligt, det som gör att jag känner mig frisk och stark och som får mig att må bra får folk att tycka något annat.

(Notera: varför andra människor tränar, det struntar jag i. Alla är vi olika.)

Som får mig att ändra humör i ett kick.

Som får mig att kämpa på, kämpa ut och fortsätta.

Trots att det är jobbigt ibland, trots att det gör ont, trots totalmörka mornar så tar jag mig upp och ut.

För jag tränar mest av allt för att det gör mig glad och lycklig.

Inte för att jag önskar att bli smal som många tror (då borde jag nog verkligen ändra mina matvanor/godis/kakmonstervanor) eller liksom bli bäst på något. Det spelar ingen roll hur lång tid det tar att ta sig från punkt A-B, det är liksom själva resan som är den viktiga för mig. Att göra det.

Jag vill ju orka också.

Ibland undrar jag förstås. När jag är jättetrött och försöker dra på mig kläder alldels yrvaken kl är 5.30. Eller när det spöregnar och jag vill ut ändå. Eller när det är bitande kallt. Eller när det är alldeles för mycket folk på gymmet.

Det är liksom en alldeles otrolig känsla under tiden och framförallt efteråt. Hur kroppen mår, hur psyket mår. Jag känner mig stark och oövervinnerlig.

Det är den känslan som gör att jag fortsätter. Som gör att när jag tänker på träning så får jag automatiskt ett leende i ansiktet.

Och nej, jag får inte längre ångest av att inte träna som det var tidigare (jag har ju varit där, ni som känner mig eller läst min blogg vet ju att jag har en histiora med ätstörningar).

Och jag lovar, jag har kämpat för att få det där leendet i ansiktet. Och vet ni, jag stortrivs verkligen av att det kommer. Träning är inte längre ett måste, utan något jag verkligen vill, som jag mår bra av inifrån och ut.  

Jag mår så otroligt bra av det!

Så då får väl folk tycka vad de vill.

Jag tänker ju inte sluta träna.

Det finns nämligen inga träningspass jag ångrat.