Fast jag gillar ju så mycket mer än så.
Tex. så är jag en jäkel på att prata. Och jag gillar allra helst att prata om livet, människor och kommunikationen mellan dem.
Sen är det väldigt vanligt att jag fastnar i mina tankar vid något som jag kan fundera över längre. Som det här med rädsla till exempel. Det har jag gått och funderat på i några veckor. Enda sedan jag fick frågan, vill du göra en klassiker med mig. (och oooops där kom vi in på träning igen)
En klassiker, det borde vara en klockren upplevelse för någon som brinner för träning.
Det är då den smyger sig på. Rädslan.
Kan jag klara av det där? Det är ju liksom jättelångt. Jag skyller på allergi och jag skyller på ett skadat knä och liksom försöker slingra mig undan. Fast egentligen så tycker jag nog att det hade varit så himla häftigt att göra. Rak höger på rädslan liksom. Det där med att prestera det känner jag att jag skiter i, om jag ska vara med så ska det vara för att ha kul och att genomföra. Inte för att slå någon speciell tid eller så.
Jag har fått för mig att jag inte är särskilt uthållig och att jag inte har någon kondition. Båda sakerna vet jag med min kunskap att jag kan förändra.
Rädd, men för vad?
Rädd för att misslyckas, rädd för att inte klara av, rädd för att inte räcka till.
Den här bilden är ju ganska talande. Kommer jag ångra mig om jag inte gör det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar