Det är väldigt skönt och känns väldigt bra.
Jag har förlåtit mig själv för att jag var i en relation som stundtals inte alls var bra för mig. Jag har även (liksom så där på köpet) förlåtit honom. Trots allt så tror jag att vi gjorde det bästa vi kunde under de förutsättningarna vi hade just då. Jag hoppas verkligen det och jag väljer att det var så. Att han aldrig riktigt menade att göra mig ledsen, utan att bara blev så. Sedan vet jag att det är många som kanske tänker annorlunda runt det här. Nu har jag valt att förlåta och släppa all oro, stress och den där gnagande känslan av att "inte räcka till". Det tog 1,5 år. Och plötsligt en dag så började jag gråta av lättnad. Och kärlek. Till mig själv på något sätt. Äntligen kände jag att jag förlåtit mig själv. Jag gjorde mitt absolut bästa just då. Så var det.
Och vet ni vad. Det känns så oerhört skönt. Starkt på något sätt. Svårt att förklara känslan.
Hittade det här citatet och ja, det kanske är så. Vad tycker du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar