Det är ju så ibland att livet liksom ruskas runt och att det händer saker utanför ens egna kontroll. Vissa saker påverkar en även om det inte är just i ens eget liv det händer (dvs. mitt eget). Fast när det är alldeles bredvid är det ju faktiskt omöjligt att inte påverkas.
För att man bryr sig helt enkelt.
Det här samhället vi har byggt upp jag undrar ja, om det alla gånger är så frisk? För hur kan det annars komma sig att vi behöver bedöva oss med olika saker? Socker, droger, alkohol, galet mycket att göra och så vidare och så vidare. Det tar inte slut, tror vi alla har en strategi och en plan mer eller mindre medveten för att liksom lugna ner och lindra allt annat som händer. Vi självmedicinerar på de mest konstiga sätt.
Och så plötsligt så kan det ju bli en del av en.
Som det blev med min ätstörning.....Det började som ett sätt att få bukt med min ångest (vilket jag då inte alls var medveten om) och så vips så tog det över hela mitt liv. Så fort jag drabbas av obalans idag och lite ångestrelaterade känslor -min första tanke och min autopilot vill hetsäta och spy. Det är sjukt. Jag anser mig idag vara frisk och ändå så dyker det upp. Så där som en nykter alkoholist kan jag tänka mig. Skillnaden är väl att mat och så, det finns hela tiden och är något jag måste relatera till hela tiden.
Jag vill dock bestämma över mig själv och mitt liv, inte låta något annat ta överhanden igen. Så jag väljer annorlunda idag. Ibland har det givetvis hänt att jag liksom skiter i allt och liksom bara kör (lugn vänner och familj, vi pratar vääääääldigt sällan), som ett återfall kan man säga. Det är en stor sorg, fast mest blir jag så fruktansvärt besviken på mig själv - det är ju faktiskt jag som tar valet. Fast jag vet ju även vad jag vill uppnå med det, uppleva känslan precis efteråt när allt känns lugnt!
Fast sen när lugnet lagt sig så kommer ju besvikelsen förstås.
Whatever happens, you´re responsible. If it doesn´t happen, you´re responsible. Det är ju så, det är mitt eget ansvar. Ingen annans.
Fast efter besvikelsen, vad kommer då? Jo det är då jag bestämmer mig för att jag kommer klara det nästa gång. Jag har valmöjligheter hela tiden och jag vill må så bra det bara går.
Idag är jag ju så himla mycket smartare än då, jag har massor av andra strategier som gör mig lugn jag behöver inte den invanda vägen.
Och sen inser jag att jag, jag har ju ganska lite att brottas med i mitt liv. Om man jämför sig med andra. Ser sig runt lite och inser att ja, livet är ganska härligt ändå. Vi vet aldrig vad som andra människor bär omkring med och på. Frågan är ju bara hur de reagerar på det som händer dem. Fast det är ju deras ansvar.
De säger ju det; "life is 10% of what happens to you and 90% of how you react to it".
En av de fina sakerna är att jag upplever att vi ändå kommer varandra närmare jag och min sambo. På något sätt så leder alltid något negativt till något positivt. Det är fint att tänka på när det kör ihop sig lite.
