Ja fast alltså, egentligen så spelar det ju ingen roll vad folk och fä tycker om min kropp. Det jag vill är ju att de ska älska mig för den jag är, min själ och mitt hjärta. Jag orkar inte låtsas vara något jag inte är, jag vill bara kunna slappna av i den jag är. Och hoppas och tro att det finns folk och fä som tycker om det, ser och hör mig precis som jag är. Trots upp och ner och hit och dit. Att kunna slappna av i vetskapen om, att jag är omtyckt precis som jag är. Det spelar ingen roll om jag gråter, skrattar, skriker, sjunger, dansar eller va sjutton det nu är jag gör. Det är ju det som är läskigt på riktigt, egentligen.
Den finaste komplimang jag fått var inte, du har så fina ögon. Det var (på norrländska): hela du strålar, du liksom bara lyser. :)
2 kommentarer:
Vet du Lena, jag saknar dig!
Och fastän det inte var min norrländska som yttrade de där orden så håller jag helt och hållet med!
Du kan ju till och med lysa på ställen där det är som mörkast.. :)
Och jag saknar dig, hur mkt som helst. När ska vi lysa tillsammans?
Skicka en kommentar