You go girl!

Min coach Jeppe hjälpte mig att förstå hur jag är. Det finns ju lite olika sätt att lära sig på. Vissa lär sig genom att se, eller höra osv. Det hela började med att han för säkert tioende gången försökte få mig att föstå något. Jag tror det var något angående att jag har så höga krav på mig själv/är väldigt oförlåtande mot mig själv. Och jag förstod väl inte riktigt, jag hörde vad han sa, såg vad han ritade/skrev men det gick inte riktigt in ändå. Han kollade på mig och var helt tyst, sen sa han:

Men, va konstig du är! Och jag bara, haha vadå? (Nu har jag och Jeppe en väldigt god relation, vi skrattar, skämtar, flirtar mitt i allt allvar) Sen gör han en liten övning med mig.

Väligt enkel. Vi stod mitt emot varandra och hade våra händer över varandras. Nu gäller det för den som är underst att slå på den andres händer. När den lyckas så gäller det att ha en fin segergest. Han börjar, och han lyckas ju hela tiden att slå på mina händer. Han ropar och höjer armen, yeah fan va jag är bra! Gång på gång. Jag blir argare och argare. Tänker som vanligt, att va fan Lena kom igen nu, va dålig du är som inte klarar det här ens en gång. Sen blir det min tur och jag lyckas i första försöket. Han stirrar på mig och väntar. Hallå säger han, var e din segergest? Och jag står där och är så förvånad över att jag faktiskt lyckades att jag helt enkelt glömde bort det. Jag hade helt enkelt förväntat mig att jag skulle misslyckats eftersom jag så klart tryckt ner mig själv och tänkt att jag är kass (jag klararde ju inte att dra undan händerna, nu visade sig att det var ju mkt enklare att slå....)

Det här var hela övningen. Väldigt enkel övning och som man kan tycka, lite fånig. Men den fick mig att gråta. För äntligen så insåg jag, hur höga krav jag har på mig själv. Hur dum jag är på mig själv. Hur snabb jag är på att dömma mig själv. Jag har absolut inte så höga krav på människor runt omkring mig, bara på mig själv.

Jeppe tittar på mig när jag gråter, pratar och är allmänt uppriven. Sen säger han, Lena du är ju en känslomänniska. Det här ju det här jag har försökt få dig att förstå hur många gånger som helst. Men du, du lär genom att känna. Va härligt tjejen, nu vet vi hur vi går vidare.

Sen när jag lugnat ner mig lite, så pratar vi lite om det här. Och ärligt talat så som ett exempel, de människor jag möter. Jag kommer oftast inte ihåg namnet, nästan inte hur de ser ut, men däremot så har jag en väldigt tydlig bild av hur det kändes. Om någon frågar mig om någon jag träffat på krogen (tex) så kan jag svara: jo vi skrattade hela tiden. Det är alltid det som kommer först. Hur han såg ut och vad han hette, det är inte det viktigaste.

Så bara genom att göra den här övningen så började jag förstå på allvar hur jag är, fungerar. Tack Jeppe!

Jag vet en gång när jag drack kaffe ur en pappmugg (take away)hos Jeppe och muggen läckte och jag spillde kaffe överallt. Så säger jag: åh va klantig jag är, nu har jag spillt kaffe överallt. Jeppe tittar på mig och säger: eller så är det så att det är muggen som är trasig.:)

Det är jobbigt att jobba med sig själv. Men det är härligt också. Det är ju genom att medvetendegöra saker som man faktiskt har en möjlighet till förändring. Nu försöker jag verkligen att lägga ribban på en nivå som är ok. Säga stopp när jag försöker trycka ner mig själv. För att istället klappa mig själv på axeln när jag lyckats, men heeey bruden bra jobbat! (ibland är det ju, heeey brunden bra försök, du nådde inte ända fram den här gången, men nästa....)

Det är ju bara jag liksom, det finns ju ingen annan här som kommer sätta stopp för det här beteendet. Då är det väl egentligen lika bra att försöka att vara sin egen bästa supporter! :)

Heeey bruden, bra jobbat!! "klapp på axeln"