Hur mår han nu då?

Jag måste nog ha en lampa øver mitt huvud, eller en lapp i pannan. Jag måste på något sætt utstråla, "jag ska ta hand om dig, før en stund" eller "Kom och berætta din livshistoria før mig, jag ska lyssna och ge dig av min tid. Jag kommer tycka synd om dig och mitt hjærta kommer bløda och jag kommer undra hur du mår, æven fast jag vet att jag aldrig kommer træffa dig igen."

Inte vet jag, men det hænder mig hela tiden. Mænniskor som træffar mig, øppnar sina hjærtan. De berættar sin livshistoria før mig, oftast den tragiska varianten. De ær så desperata att bli sedda, hørda. Och de væljer att berætta før mig. Och jag låter det ske. Jag lyssnar, førsøker førstå, jag ger av min tid.

Igår træffade jag Fredrik. Han knarkar, han har adhd, aspergrens syndrom och en oerhørt trasslig barndom. Allt det hær berættade han før mig och lite till. Jag gav honom det, några timmar av mitt liv så lyssnade jag. Jag førsøkte inte ens førstå, før det ær så långt bort från mig sjælv som det bara kan komma. Det livet kan jag inte relatera till. Dæremot så kunde jag se i hans øgon att han var ensam. Jag blir så berørd. Jag har så mycket. Jag har en underbar familj som alltid, alltid finns dær. Jag kan inte førstå hur det ær att inte ha den tryggheten. Jag har aldrig provat knark, det kommer jag aldrig gøra.

Men jag lyssnade på honom. Jag ville det. Før jag såg, att han behøvde det. Det lyste i hans øgon. Før några timmar, så var jag hans livlina.

Jag kommer aldrig træffa honom igen. Men jag ær glad att jag gjorde det før honom. Jag ær stolt øver att jag har ett stort hjærta. En helt okænd mænniska som fick mitt hjærta att bløda før en stund. Nær jag gick, så kænde jag att han kanske mådde lite bættre. Jag tænker på honom idag, dagen efter. Jag undrar hur han mår och om han kommer att øverleva.