Jag har funderat lite på de grabbarna jag haft i mitt liv, de som varit med i några år och liksom lämnat ganska tydliga fotspår i min själ och mitt hjärta. Om de har något gemensamt, om det är något särskilt jag söker?
Fotbollspelaren som jag delade två år tillsammans med, jag var ung han var sju år äldre. Kommer inte ihåg så mycket från den tiden. Men jag kommer ihåg att han inte kunde mecka med bilen och inte kunde spika i en spik med hammare. Tummen mitt i handen. Han jobbade med barn.
Sen efter en kort flört så träffade jag handy man, hårdrockaren, skärmflygaren. Det var blixtar och dunder. Jag var 19 han var 32. Vi var tillsammans i tre och ett halvt år. Stor personlighet. Stor karisma. Han var en sådan som drog folk till sig utan att anstränga sig. Han satt oftast i ett hörn på en fest och drack sina öl. Folk drogs som magneter. Han dansade aldrig. Han hade starka åsikter om allt. Men han var ofattbart snäll mot dem han gillar. De andra, de struntade han fullkomligt i. Han trodde alltid illa om folk innan de bevisade motsatsen. Han sket fullkomligt i vad folk tyckte om honom. Han åker HD, flög skärm och hade skägg.
Han blev lite för stark för lilla jag.
Stockholmaren, den supersociala killen som charmade skjortan av alla. 3 år var vi tillsammans. Han var rädd i skogen, jag älskar skogen. Han var uppvuxen på asfalten. Han var fåfäng och fixade med håret länge, länge. Jag gillade det. Han brukade sjunga Elvis låtar på festerna. Han gillade att synas och kramas. Liten och söt. Ibland kände jag mig som en mamma. Han älskade bilar. Gamla bilar. Han hade två. De bullrade och lät och var jättefina. Vi brukade åka på bilträffar överallt och se på bilar. Han var lycklig då, när det luktade avgaser.
Efter det så har det varit mycket korta, korta och lite längre flörter. Den kristna charmige snickaren, säljaren från Luleå som tyckte att jag lyste, trubaduren med rött skägg som fick mig att skratta, den långe mörke kocken som jag faktiskt höll ihop med i ett halvår som visade sig vara jättekonstig, den nästan två meter långa snickaren med rakat huvud och rött skägg som alltid var pank men gosig, skogsmullen som ville vandra.....
Så svaret är nej. Alla har de varit olika. Men gemensamt är nog, att det varit något speciellt. De har inte varit vanliga. I alla fall inte i mina ögon. Hahaha.
Men ingen har varit the one. Tydligen inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar