Lite låg

Så här är det när man haft ätstörningar, man trillar dit i konstiga tankar. Det är då det gäller att se upp och säga stopp.

Jag har nämligen noterat att konstiga tankar har börjat smyga sig in i mitt liv. Som ett litet exempel så blev jag taggad på ett kort på facebook igår. Den första tanken som jag tänker när jag ser kortet det är: blä, va tjock jag är. Jag önskar jag kunde tänka, va söt jag är, jag ser glad ut, mina ögon är blå. Va sjutton som helst, men inte det. Då börjar jag ju fundera på om det är så mitt undermedvetna går omkring och tänker just nu. Att jag är tjock. Och att vara tjock det är ju lika med att inte duga, inte vara bra nog. Hemska tanke. Nu får jag sluta med det. Byta mina tankar.

Men det är klart och det är inte så konstigt att jag blir påverkad av den miljön jag jobbar i. Jag jobbar på ett gym, där många som på många andra ställen tränar för att kanske gå ner nått kilo i vikt. Eller som gymnmets aerobicansvarig, måste gå ner nått kilo för att komma i festklänningen som trycker i sig bantningspiller så hon spyr. Hon är snart fyrtio år.

Det tar mycket energi, att klara att säga stopp på tankarna. Att känna att jag inte duger, bara för att jag faktiskt är nöjd. Jag vill inte banta. Men eftersom hon som är jättesmal känner att hon måste gå ner i vikt. Då betyder väl det att även jag borde det. Och så vidare. Och så vidare.

Jag måste hindra mig själv många gånger från att springa på toaletten och spy. Men jag klarar det.

Det jobbiga är att känna att jag kommit så långt och att jag egentligen mår fantastiskt bra, ändå ramlar igenom. Men jag är en nykter ätstörare, jag kommer få leva med det resten av mitt liv. Det gäller bara att fortsätta vara duktig och säga stopp innan det går för långt.

För att bli sjuk igen, det kommer aldrig någonsin ske. Det har jag bestämt. Jag vill leva.