Igår under ett samtal med en god vän så kom det fram att jag kanske inte "trots lite panik över det hela" faktiskt inte vill ha en relation just nu. Borde kanske det? Herregud jag är 31 år. Haha. Ja men du vad kul det är att hitta sina egna konstiga "sanningar" som finns där under ytan utan att jag reflekterat över det.
Jag trivs med mitt liv, precis som det är just nu. Det är BRA!
Kommer ni ihåg för några dagar sedan? Min panik över att ingen kar någonsin skulle dyka upp där bland träden i skogen och att jag skulle få leva ensam i resten av mitt liv.
Jag funderar på om det kan vara så att jag vill och önskar vara i skogen för att helt enkelt slippa? Gömma mig en stund där bland träden.
Eller är det så finurligt att den man jag ska ha, han kommer att stå där en vacker dag och skina som en sol? Han kanske delar min längtan efter skog&fjäll för sjutton.
Han kanske har samma rädsla som jag, rädslan att bli fast och inte få leva sitt eget liv och att han också gömmer sig där i skogen för att komma undan för en stund. Och han kanske delar den otroliga känslan som infinner sig. Lyckan och lugnet liksom.
Och vet ni, när tiden är inne då står han där. Nu är jag bara. Orkar inte jaga, orkar inte leta, orkar inte. För att när det väl kommer till kritan så vill jag inte. Inte just nu. Fråga mig igen imorgon så får vi se?! Imorgon kanske jag vill.
Klart jag någongång vill ha en nära relation med en man. Så klart. Någongång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar