Jag krigar med mina tankar.
Det är spännande för att jag utmanar mitt tålamod.
Den ena sidan vi kan kalla den "nu kör vi": blir såååå trött på att inte veta, inte få klara besked, inte veta någonting om någonting egentligen. Inte veta om det överhuvudtaget är intressant att träffas igen. Den tänker lite lagom kaxigt "jag kan nog få tag på andra karlar". (Och det har jag ju ingen som helst lust med egentligen). Tänker inte lägga energi på det här om det ska vara på det här viset. Det är nu livet pågår, vad väntar vi på..osvosv.Hahaahahha.
Den andra vi kan kalla den "lilla rädslan" gillar att det är lite lugnt och att det inte är stress. Den här sidan är också lite rädd. Rädd för att det finns känslor, känslor som kanske inte ens är besvarade. Ännu jobbigare. Våga? Tycker att det är skönt att jag får fokusera på mig och få ordning på allt runt omkring, få rensa i gammalt skräp som ligger. Tänker att livet pågår nu och det finns gott om tid för ett eventuellt oss. Fast önskar givetvis närhet på alla plan.
Och allt det här pågår i mitt huvud lite då och då, och för att utmana det hela lite så har jag ingen aning om vad som rör sig i den här mannens huvud.
Vilket givetvis kan få båda mina sidor att löpa amok och liksom "hitta på saker". Tolkar det som händer. I det här läget är det "nu kör vi" sidan som är absolut bäst på att fantisera ihop saker och ting. Som lättare faller in i gamla mönster, reagerar som på autopilot "det här har jag varit med om förrut, då betyder det samma sak nu med". Medans "lilla rädslan" är mera lugn. Tänker att jag får lita på att han kommer vara ärlig mot mig. Hela tiden liksom. Alltid.
Hur olika dessa två sidor tolkar tystnad.
Är jag kvinna? Svar: ja.
Vilken av sidorna som är mera jag?
Ja det är ju den där rädda saken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar