Jag har liksom aldrig varit den där tjejen ni vet som killar velat ha. Jag har liksom aldrig varit den som fått killar. Jag har hela tiden varit vän med alla, enkelt har det varit också - att bli vän. Men aldrig liksom miss populär. Aldrig. Jag tror alla blev förvånade när jag som 16 åring fick en kille, en som var 7 år äldre också. Som tyckte om mig liksom.
Det där har satt sina spår. Fortfarande så blir jag förvånad när någon visar ett intresse för mig. Det sitter så otroligt hårt att jag bara är "den där kompisen".
Ok, att jag kan vara lite rolig och ok, lite charmig ibland.
Men ändå, trots att jag från den första killen inte varit singel särskilt ofta så är det som jag inte förstår att jag kanske är någon som killarna, männen ser.
Ok, att jag kanske gillar mig själv. Tycker att jag är en ganska go tjej. Fast att andra skulle se det, och en man till råga på allt? Nja......
Hahah. Ja ni förstår.
Förvirringen är total när jag faktiskt fått en hel del bekräftelse av män den sista veckan.
Va?
Vad nu?
Ser de mig?
Chock!
Det är nog inte på riktigt helt enkelt.....
2 kommentarer:
Åh bästa bästa Lena, jag fattar precis hur det känns! Och vad härligt det är att bli så där förvånad, gång på gång. Bekräftelse, i lagom mängd, är väl alldeles fantastiskt att få!
Ja det är ju fantastiskt!
Skicka en kommentar