Det här med att, ta det lite lugnt.

Jag har massor att göra och fullt upp. Men har ett lugn ändå, som jag älskar. Ibland ballar jag ur och blir lite förvirrad. Som tur är så känner jag igen mig själv och hittar tillbaka till det där lugnet som jag tycker så mycket om.

Den här känslan av att jag mår bra, där jag är, just nu.

Tips om det. Jag ska försöka. Flummar jag iväg så ber jag om ursäkt redan nu.

Jag tror att det viktigaste med att stressa ner och hitta sitt eget lugn är att hitta sig själv. Om du vet vem du är och vad du vill, är det mycket lättare att kunna säga nej.

Förr. Då var det ingen som tyckte någon var tråkig om de inte hade hoppat fallskärm, rest jorden runt, ätit sniglar och en och annan orm, dykt i barriärrevet, gjort en svensk klassiker, matat vila djur i Afrika och så vidare, och så vidare. De kanske inte tyckte att man var så häftig heller, om man hade gjort det. Var de mindre lyckliga förr? Det tror inte jag. Lyckan förr kanske var, hus och hem. En kram. Vad vet jag.

Men vem är det som bestämmer över din lycka? Vad är lycka för dig?

Saker att fundera på:

* Vem fan är jag? Är du dig själv? Eller försöker du vara någon som du tror att omgivningen, familj eller vänner förväntar sig att du ska vara? Vågar du göra tväremot? Är du kvar i mönster du skapat för länge, länge sedan? Sitter du kvar i någon du var, förrut?

* Vad tycker du om att göra? Egentligen! Lyssna du till ditt eget hjärta, eller är du upptagen av att imponera eller vara/göra saker som du tror att du måste göra, för att duga? Du kanske inte alls tycker om att hoppa fallskärm eller springa marathon, egentligen. Utan du kanske trivs bäst i hängmattan med en bok! Vågar du göra saker, som du vill göra? Vågar du säga nej till saker du inte vill göra?

* Livet är det som pågår just nu. Du kanske inte vill sitta där när du är 80 år och ångra det du inte gjorde? Självklart. Det är jag också rädd för. Men att stressa runt för att hinna med saker, det är inte att leva här och nu. Jag vill inte sitta och vara 80 år och ångra att jag inte levde, varje ögonblick. Det betyder inte i min värld, att jag inte lever om jag sitter helt stilla och pratar med någon jag tycker om. Eller när jag diskar, eller gråter eller är helt ensam en fredagkväll. Måste du vara på väg någonstans för att känna att du lever? Varför är det så? Är du rädd för det som är just nu? Varför?

* Släpp fram dina känslor. Gråt om du är ledsen. Skratta om du är glad. Skrik av ilska om du är arg. Och så vidare. Känslor som sitter fast är stressande. Låt det ta den tid du behöver. Det är faktiskt helt ok att vara ledsen på samma sätt som det är helt ok att vara glad.

* Gör dig av med gamla fördomar och sådana där föreställningar om hur saker och ting ska vara. Vem har bestämt att det är så det ska vara? Är det verkligen så du känner eller har du låtit någon annan bestämma över dig och dina tankar? Kanske det är din pappas ord som spökar i bakhuvudet eller en programledare som någongång sa att "precis så här, så ska det vara". Bli chefen över dina egna åsikter. Skala bort de där andra, som du inte har en aning om hur de kommit dit.

* Ta bort dina måsten. Du måste ingenting. Känn efter. Vad vill du?

* Om du stressar upp dig. Think outside the box. Tänk annorlunda. Är det kanske bara dina tankar som slår knut på dig ? Men det är du som bestämmer vad du tänker. Så ändra dina tankar om de stressar dig. Tänk tankar du mår bra av.


Så där ja. Det var några tips på vägen. Jag återkommer nog med mera, en annan gång.