Två av mina nærmsta vænninor ær nyførælskade. Pirriga, nervøsa, glada och de bubblar fram. Jag ær så glad før deras skull. Helt underbart. De ær værda det absolut bæsta. Samtidigt så vet jag att andra inte har det så himla lætt just nu. En funderar på sin relation - modet att våga læmna eller inte, en har en liten livskris - leva dag før dag, en ær deprimerad - førsøka komma upp øver ytan och børja andas igen. Jag vet precis hur det ær. Jag har sjælv varit dær.
Det får mig att fundera øver livet. Vad hærligt det ændå ær. Det ær ju så dær jobbigt ibland att man spyr, ibland så bubblar det øver och man flyger fram. Men om det inte vore så, hur skulle det då vara? Jag har inte en aning. Jag ær vældigt hundra % i allt jag gør, vilket leder till upp och ner, hit och dit, fram och tillbaka. Jag ær jætteglad och jætteledsen. Och lite mittemellan ibland. Jag ær en kænslomænniska, skrattar och gråter. Jag vill inte ha det annorlunda. Jag lever. Livet ær tufft ibland och andra gånger lekande lætt. Ibland gør det ont, ibland førstår jag inte vad ont ær.
Livet ær inte alltid lætt-bara fantastiskt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar